Fem minuter in i passet fick jag kliva av. Så fort fotarbetet kom igång och jag fick vinkel på fötterna kom smärtan på utsidan av högerfoten. Jag var frustrerad, ledsen och bitter. För det känns inte rättvist någon gång att jag ska vara borta från det jag älskar på grund av någon annan. Att jag ska behöva lida för någonting jag inte hade någon makt att ändra.

Jag vet att man egentligen inte kan tänka så, men det är så jag känner. Jag älskar träningen, och saknar den. Det känns förjävligt att jag förmodligen måste lägga ner planerna på match i Juni på grund av det här. På grund av någonting jag inte hade någon makt över. Så även om det inte är rättfärdigade tankar så är jag förbannad och ledsen över att jag råkat ut för det här.

Foto: Micha Forsberg

En del säger att det är ett mentalt test. Ja men kom igen, jag har redan testats tillräckligt av skador nu. Låt mig få träna, tävla och köra skadefritt ett tag.

Jag kommer nog på bättre tankar snart men nu är jag mest bara förbannad och deppig.

Ett par Vibram Fivefingers. Det är någonting som länge stått på min önskelista och igår tyckte jag att jag inte borde vänta längre och slog till. Bevisligen är mina fotleder ganska veka (eftersom båda gått sönder inom loppet av ett år), och jag får ofta ont i knäna när jag springer. Att springa barfota ska göra att man använder fler muskler i fötterna och nedre delen av benen, samt vara mer skonsamt för knäna eftersom det är ett naturligt sätt att springa på. Dessutom sker ju all annan av min träning barfota så varför inte joggingturerna också!

Man får vara ganska försiktig i början när man vänjer sig vid dem eftersom man får ett annat löpsteg och lätt går ut för hårt i början, innan musklerna vant sig vid den nya belastningen. Så jag stack till gymmet, sprang tio minuter på löpbandet, tränade armar, axlar, rygg och bröst och sprang tio minuter till. Det kändes direkt att man sprang annorlunda. Vaderna skrek “Vad fan är det som händer?! Waaaah jobbigt!!!” och jag kände mig tyst och stealthy som en alv från Midgård när jag tassade fram bredvid alla som dundrade ner på hälarna runt omkring mig. Jag fick använda min starka självkontroll för att inte dra upp hastigheten, ta ut stegen och springa längre än min utsatta tid, jag skulle ju ta det försiktigt. Good things come to those who wait osv.

Och i dag har jag inte alls någon träningsvärk att tala om i vaderna trots den stora ansträngning de råkade ut för igår. Det känns att jag använt dem men det gör inte ont. Så snart blir det nog tur nummer två med skorna.

Jag köpte dem på Addnature på Birger Jarlsgatan. Väldigt hjälpsam personal som hjälpte mig hitta det som passade mig.

I kväll ska jag bara ligga hemma och ha mys-och-pepp-kväll med mig själv. Ser sjukt mycket fram emot morgondagen.

Läs om mina förväntningar och farhågor inför galan här.

Läs en intervju med mig på Passagen här.

Vi ses i Globen.

Slut på reklam.

Jag saknar verkligen träningen och klubben så mycket nu. Jag har inte skrivit i bloggen för att jag helt enkelt tappar mycket av inspirationen när jag inte kan träna, och dessutom har jag haft andra saker för mig. I lördags väcktes jag en stund innan nio av ett telefonsamtal, tio minuter senare satt jag i en taxi på väg till Nacka gymnasium för att sitta vakt på högskoleprovet. Det fanns ingen tid för frukost så jag hann bli rätt så hungrig innan lunchen som var först klockan ett, men jag skötte mig bra, fick jobbet gjort (nej det var inte jag som läckte orden till Flashback) och somnade stenhårt klockan åtta på kvällen.

I morgon åker jag till Norrland för att fira påsk, och jag hade någon tanke att jag skulle gå ut och gå idag innan jag börjar packa. Men på något vis kom jag inte längre än att jag tog på mig mitt coldgear-ställ innan jag kröp ner under täcket i soffan och började blogga i stället. Men ja, jag ska ta mig ut. Snart.

Det är löjligt egentligen vilken otur jag haft med skador. Hoppas på att kunna jogga lite försiktigt efter påsk, så jag snart är tillbaka på mattan igen. Har även tänkt skaffa mig ett medlemskap på Fitness 24/7 då de öppnat nere i centrum. Bygga lite muskler.

Här tänkte jag lägga upp en målbild på snygga magrutor men efter att ha letat runt på Tumblr efter fitspo så känner jag att jag skippar det och går ut och tar den där jävla promenaden i stället. Puss!

Jag kan nästan gå utan att halta nu. Har fått ganska ont i höften av allt haltande, det är värre när jag går ute eftersom jag tar längre steg, här hemma kan jag gå med mindre steg och undvika haltandet. Revbenet blir också sakta bättre, märker inte av det i alla rörelser längre och kan ta mig in och ur sängen/soffan ganska problemfritt, även om jag ibland blir oförsiktig och lyckas dra till där det gör ont.

Jag har spenderat senaste dygnen begravd i Hunger Games-böckerna, är inne på den sista nu och kan knappt vänta tills jag ska se filmen. Så kvällen spenderar jag med mitt te och min bok i väntan på bättre tider. Vill tillbaka till källaren.

När man är van vid självständighet blir vardagen väldigt jobbig när man plötsligt finner sig i en situation där man inte är kapabel att göra så enkla saker som handla och laga mat eller plocka ur tvättmaskinen. Och när detta kombineras med smärta, då är det en ganska knäckande situation. Det var det som knäckte mig. För en vecka sedan var jag fullständigt uppgiven. Jag hade inte känt mig så liten, hjälplös och beroende på länge. Jag bröt fullständigt samman i telefon när jag pratade med mamma, och efter en stund fick jag frågan från pappa “Vill du att jag ska komma ner?”.

Jag svarade omedelbart nej. Det var ett reflexmässigt svar. Jag är ju 21, jag ska klara mig själv. Jag försatte mig i situationen där jag blev skadad själv, mina föräldrar borde inte behöva släppa allt, ta ledigt från jobbet och åka 50 mil för att ta hand om mig. Jag ska ju klara mig själv. Men det spelade egentligen ingen roll vad jag sa, från pappas håll var det en retorisk fråga. Och jag ville ju innerst inne inget hellre än att pappa skulle komma. Även om jag hatar att visa mig vek och svag, så ville jag verkligen att han skulle komma till undsättning som en superhjälte. Lättnaden när han ringde på dörren sex timmar senare var enorm.

Jag har egentligen inte problem med att be om hjälp. Jag ber mina vänner om hjälp när jag behöver det, och jag ställer alltid upp när de behöver mig. Men vad jag inte riktigt klarar av är att vara i beroendeställning till någon. Att den där hjälpen från någon med något så simpelt som att handla mat är absolut nödvändig. Det är väl någonting jag borde jobba med, men det är en del av mig själv som blev väldigt tydlig efter den här skadan som immobiliserade mig till viss del. Men nu kan jag åter ta hand om mig själv, mycket tack vare allt pappa gjorde och allt han förutsåg och förenklade i förväg. Så jag haltar vidare och hoppas att jag slipper en liknande situation på ett bra tag nu.

Vår färdiga print innan inlämning

Vi hamnade inte på prispallen men jag hade kul, lärde mig mycket och känner ännu mer att det är reklam jag vill jobba med efter den här tävlingen.

Skadan då. Jag går, men det går inte fort. Nu kan jag resa mig upp från liggande position snabbare utan samma smärta, och jag är hoppfull om att jag ska må bättre snart. Men mer vila kommer behövas. Har spenderat senaste dygnet läsandes The Hunger Games, nu vill jag se filmen. Helst nu. Eller ha nästa bok så jag kan fortsätta läsa. Det får bli i veckan!

Jag undersöktes, min insida kollades med ultraljud för att försäkra sig om att inga inre blödningar fanns, foten röntgades och jag blev runtskjutsad i sängen hit och dit. I slutändan visade det sig att jag inte fått någon fraktur på foten och att inga organ var skadade, så jag blev hemskickad med smärtstillande och ordination om mycket vila. Det lilla problemet är att jag praktiskt taget inte kan ligga ner utan att det gör våldsamt ont. Än svårare är det att resa sig upp. Och bära saker får jag inte göra. Om någon av mina vänner läser detta och känner att de vill ägna sig åt lite välgörenhet i form av hjälp med mathandling och lagning – slå mig en signal. Puss.

Har spenderat tio timmar på Studentpalatset och pluggat inför tentan i morgon. Förståeligt nog är jag ganska grötig i huvudet just nu. Blev sushi till kvällsmat och nu somnar jag nog vilken sekund som helst. Hinner kolla igenom på förmiddagen eftersom tentan börjar först halv tre. Ska försöka hinna till träningen sen, skulle inte vara dumt alls att få tjonga på lite efter allt plugg.

Det är inte många fighters som klarar av att leva på pengarna de får för sina matcher. De som är fulltidsproffs kan nog vara det till stor del tack vare sponsorer. Klädmärken som Tapout, Hayabusa, Sprawl, Bad boy och Jaco etc sponsrar ju de flesta fighters. Pokerhemsidor sponsrar också många fighters, liksom kosttillskottsmärken som Xyience, Fairing… Och ej att förglömma, det eviga Bud Light. Inget kosttillskott men tillika en stor sponsor inom MMA-världen. För att få en bild av hur många sponsorer fighters på hög nivå har är det bara att kolla på deras shorts. Alla (med undantag för t.ex GSP) har logotyper överallt på sina shorts.

Sponsortäckta shorts in action

Men hur ligger det till egentligen? Om du sponsras av till exempel Tapout så får du ju kläder, men hur mycket pengar får du utöver det? Jag tänker att de som sponsras av kosttillskott förmodligen får mer pengar än produkter av de företagen, för många på proffsnivå är nog väldigt försiktiga med vilka produkter de stoppar i sig för att inte råka få i sig någonting dopingklassat efter den senaste tidens skandaler. Pokersidorna är väl också en pengakälla för fighters.

Vad jag förstått gällande svenska fighters är att de får mer produkter än pengar av sina sponsorer? Ofta uttrycks det att svenska fighters behöver fler sponsorer. Många fler. När man reflekterar över saken finns det en hel del bra sponsorer som stöttar de mest framgångsrika, men det är klart det skulle behöva vara fler. Nu när UFC kommer till Sverige kanske några av de nyrekryterade lyckas håva in några stora internationella sponsorer?

Vilka är dina drömsponsorer?