Det är knappt jag orkar skriva känner jag nu. Inte bara det att jag satt uppe hela natten för att se på UFC, jag har dessutom varit tjurskallig nog att gå på söndagsfysen trots den blygsamma sömnen på två timmar under natten. Då får man ju skylla sig själv. Men jag gillar att tänka att jag är stark snarare än korkad, blir trevligare stämning då!
I vilket fall. I går på passet hann vi med sjukt mycket olika tekniker, ingenting kändes som att det var för svårt men när sparringen kom och man skulle mixa upp det så fick jag lite gröt i hjärnan och kunde inte snabbt nog plocka fram något som passade situationen jag var i. Försökte jag fundera någon sekund för länge var ju tillfället redan borta eftersom Johan studsade iväg eller bara bröt mitt flöde. Men hur ska man lära sig utan att köra i uppförsbacke.
Teknikerna var isolerade till boxning och sparkar, vi jobbade mycket med tempobrytningar och finter. Just tempobrytningarna är en del av spelet som för min del precis fått spotlighten på sig, och med en frälst min uttrycker jag att “det är ju genialiskt!” när jag förstår hur det ska användas. Det känns som ett kvitto på min egen utveckling att jag nu inte bara sysslar med basgrejer, utan även kan börja lägga på lite knorrar eftersom basen blivit mer och mer solid. Att ha möjligheten att vara kreativ och experimentera och plocka ur russinen ur kakan, det är en upplyftande känsla.
Passet kändes övergripande bra eftersom jag förstod teknikerna, men i själva sparringen fick jag inte direkt iväg någonting och blev lite modfälld. Men jag fick med mig mycket därifrån.
I dag ville jag bara dö när jag trött som ett as med huvudvärk och sliten kropp stod i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan vid Rådhuset. Men jag tog mig dit. Och körde hela fyspasset, och dog bara lite. Omed håller verkligen grymma pass. Jag fick kämpa för att hålla min blygsamma frukost nere. Hade en obehaglig smakblandning av salami och aminosyror i munnen när jag stod och duschade. Jag darrade som ett asplöv, och har fortfarande inte riktigt återfått stabiliteten i händerna. Göttigt!
SPOILER ALERT!
Jag lärde mig så sjukt mycket av att se den här matchen (Nick Diaz vs Carlos Condit) i natt. Jag tror jag har skrivit om hur Johan kan börja göra en massa dumheter och galenskaper när vi sparras, och hur svårt det är att inte ryckas med i tokigheterna. Jag jobbar verkligen på att lära mig strunta i hur vrickade saker lekkamraten gör och hålla mig till mitt eget spel. Carlos Condit gav en fenomenal uppvisning av det i matchen, han spelade sitt eget game och vägrade spela Nick Diaz i händerna eller tappa fattningen när han stod med händerna nere och hakan upp och skrek otrevligheter. Condit behöll fattningen och tog hem segern med en utmärkt gameplan som inte lämnade utrymme för Diaz att använda sina vapen mot honom. Så fort han började bli upptryckt mot buren cirklade han ur och gjorde sitt eget spel. Han fightades otroligt intelligent och det var härligt att se på.
Så jag hade en väldigt lärorik natt, trots att jag inte borde suttit och kollat live. Men det var värt det. Jag ska suga åt mig av det Condit gjorde och fortsätta jobba med det själv. Jag älskar när man kan se saker man själv försöker lära sig i matcher, det blir så mycket enklare att visualisera det när man sett någon annan göra det galant!
Nu avslutar jag efter ett köttigt inlägg och fortsätter ta igen mig i soffan. Puss!
