Jag började skriva en årskrönika. Sen insåg jag att den skulle bli alldeles för lång, wall of text. Så, jag gör en komprimerad version i stället! Mer lättöverskådligt, mer bilder. Det innebär så klart att inlägget är väldigt långt, så för allas trevnad får ni klicka på “Läs mer” för att, ja, läsa mer.
2011 var året då jag… Continue reading
Jag gillar den här bilden väldigt mycket.
I går började jag läsa Reklam & PR på Stockholms Universitet. Och det känns faktiskt som om jag har hittat rätt nu, att det här är någonting jag vill göra och kan ha riktigt kul med samtidigt. Det har varit många turer fram och tillbaka i mitt huvud när jag ställt mig frågan vad jag ska bli när jag blir stor.
Först ville jag bli pilot. Sen arkeolog. Sen advokat. Sen marinbiolog (när alla andra ville bli delfinskötare, jag gav det bara ett mer sofistikerat namn). Sen inredningsarkitekt. Sen modeskapare.
När jag började i högstadiet insåg jag att jag faktiskt var ganska lättlärd och klyftig gällande skolan. Under låg- och mellanstadietiden gällde väl mer eller mindre jantelagen i klassrummet och du fick inte räkna snabbare än någon annan. Alla skulle räkna lika mycket varje vecka. Och du fick inte sy jeans förrens du gick i sexan. Jag löste det hela genom att göra annat. Jag hade en period där jag var galen i Sagan om Ringen, så när de andra pluggade på engelskaglosor pluggade jag alviskaglosor.
Sedan kom jag då till högstadiet. Och plötsligt fick jag väldigt höga poäng på alla prov. Jag spikade faktiskt många, och undrade vart detta hade gömt sig. Men det kom också en stor prestationsångest i samband med den här upptäckten. Plötsligt var jag inte bra om jag inte var bäst. Det spelade ingen roll om jag fick MVG på ett prov, jag tyckte fortfarande att jag var värdelös om jag inte hade högst poäng av alla. Jag kunde inte tillåta mig själv att vara dålig, för jag “visste” ju att jag borde kunna få högst poäng. Så det var både en frälsning och en förbannelse. Jag tillät inte mig själv att inte prestera på topp, vilket slutade med att jag förbjöds att vara på skolan under en veckas tid av sjuksköterskan efter att jag kräkts och svimmat när jag deltog i gymnastiken trots att jag var sjuk.
När jag gick ut högstadiet gjorde jag det med skolans högsta betyg. Det kändes som en rejäl bekräftelse. Det var så mycket som inte funkade för mig uppe i Norrland, men jag hade i alla fall bäst betyg.
Sedan flyttade jag till Stockholm för att börja på gymnasiet. Mina föräldrar och jag hade haft långa samtal om det här med skolan, och att jag skulle behöva vara beredd på att jag inte kunde vara bäst längre. Och att jag måste lära mig studieteknik för förr eller senare kommer räkmackan sluta glida. Jag flyttade ner och började på Naturvetenskapliga programmet med inriktning Design. Och under de tre åren jag spenderade på Huddingegymnasiet lugnade prestationsångesten ner sig. Lite. Jag satte fortfarande mycket av mitt egna människovärde i betygen och provresultaten. Jag kunde acceptera att inte vara bäst, men det fanns inte i denna värld att jag skulle gå ut med betyget G i något ämne. Jag fortsatte hetsa mig själv. Men jag började också få perspektiv på världen och inse att mitt människovärde var större än jag tidigare trott, detta gjorde att prestationshetsen från min egen sida inte åt upp mig längre. För jag visste att även om jag fick VG i något ämne så fanns det annat som var värdefullt med mig.
Men jag ville hela tiden ligga steget före. Jag läste Cambridge-engelska redan i tvåan, trots att det endast var avsett för treor som hade fått tillräckligt bra resultat från Engelska B. Trots att det krockade med biologin. Jag engagerade mig i elevrådet och som elevambassadör. Jag lade till en massa ämnen och fick utökat program. Men jag var lycklig under skolgången, gymnasietiden var helt fantastisk och mitt liv hade förändrats så mycket sedan jag flyttade.
Jag tog studenten med MVG i 26 av 30 kurser. Resten VG. Och jag var riktigt nöjd med min insats.
Under våren var då frågan återigen, vad ska jag bli när jag blir stor? Jag läste NV för att ha många valmöjligheter, och nog var de många alltid. Först trodde jag att jag som resten av klassen skulle gå på KTH och bli civilingenjör. För då har man många möjligheter. Alltid dessa möjligheter. Men hur mycket jag än läste om deras program, gick på informationskvällar och mässor så kände jag aldrig någon dragning till det. En dag fick jag inse att nä, jag ville inte gå på KTH. Men vad sjutton ska jag då göra, var frågan. Det enda jag kunde se genom mina skygglappar var att om man inte läste teknik, ja då läser man ekonomi. För det ger många möjligheter.
Jag började på Södertörns Högskola, på programmet Ekonomi Teknik Design. Ganska snabbt insåg jag att detta nog inte var någonting för mig, det här med ekonomi. Men jag ville ju inte vara en quitter. Och det kanske var bara för att jag saknade gymnasiet som det kändes fel. Så jag hängde kvar under hösten, men sedan stod det klart att jag verkligen inte ville gå där. Jag kunde inte se mig själv i den sitsen att jag aktivt jobbade med ekonomi. Då började jag kämpa mot min ovilja, för att klara hela läsåret. Plötsligt var prestationspressen som bortblåst, så länge jag fick godkänt så var det bra. Jag började tillämpa en fras som pappa brukar använda, “Tillräckligt bra”. Det räckte för mig att vara tillräckligt bra, hade jag precis så många poäng som krävdes för godkänt så var jag nöjd med det, nöjd med att jag kunde lägga kraft på någonting jag inte brann för.
Jag hade ett motigt år under tiden jag gick på Södertörn. Jag hade ett krossat hjärta och en bortgången morfar när jag började på hösten. I december skadade jag mig och min största glädje, träningen, försvann från min vardag. Jag skadade mig igen under våren. Jag uppbringade all energi jag hade för att klara mig igenom skolåret så jag kunde gå vidare. Men vart? Det var också en osäkerhet som hela tiden gnagde, vart skulle jag ta vägen sen, för jag ville inte gå tillbaka till Södertörn. För även om skolgången där hade ljuspunkter i form av de vänner jag fått, så var det inte tillräckligt för att jag skulle kunna gå kvar.
Och nu är jag här. Jag har kommit in på en ny spännande utbildning, börjar på en ny kula efter ett år med skador och bortgångna släktingar och gör en nysatsning på träningen. Det känns väldigt bra, och jag ser fram emot att hitta rätt igen och känna samma studieglädje jag känt förut. Södertörn var en bra erfarenhet, det lärde mig att “tillräckligt bra” faktiskt är just det, tillräckligt bra. Och jag kommer nog ha användning för redovisningskunskaperna någon gång i framtiden.
Det blev ett ganska långt och personligt inlägg, trots att jag bara tänkt berätta om varför jag valt att börja på ny utbildning. Men det kändes skönt att gå igenom allt, från hur jag hetsade mig själv till att få full pott på alla prov tills idag, då jag prioriterar att jag ska tycka om det jag studerar och känna att det passar mig. Och det tror jag verkligen den här utbildningen kommer göra, jag längtar tills föreläsningarna börjar på måndag.
I torsdags förlorade jag min farfar. Förutom att vara väldigt tungt bara för sig så river det upp allt jag kände när min morfar gick bort förra året, vilket var den första stora förlusten av en närstående jag upplevt.
Jobbigast är det att inte kunna vara med familjen vid ett sådant besked. Det var dock enklare den här gången än förra gången. Då fick jag beskedet om min morfars bortgång under ett arbetspass då jag jobbade på café, samtidigt som jag tyngdes av en annan aspekt i mitt liv. Jag var tvungen att stänga av totalt under två veckor, jag fick inte åka hem till mina föräldrar innan arbetet var färdigt och de kunde komma hit, det var två väldigt långa och tunga veckor. Jag grät inte före begravningen, först då kunde jag släppa den hårda spärr jag satt för att kunna klara mig själv under denna tid.
Nu är inte väntan lika lång. En vecka, längre än så visste jag att jag inte behövde vänta innan mina föräldrar skulle komma. Det vill säga nu på torsdag, det underlättar att se ett ljus i tunneln. Och mina fantastiska vänner lät mig inte sitta ensam och sörja, direkt när jag berättade vad som hade hänt så åkte de hit för att bara vara med mig, och prata med mig. Det är riktigt värdefullt, jag kan inte tacka dem nog för att de ställer upp så för mig.
Min farfar var väldigt gammal, nästan 97 år. Jag känner att jag kan vara glad över att han varit där under hela min barndom, att jag inte förlorade honom då. När vi åkte ner till Hjo på somrarna för att träffa pappas sida av släkten var det nästan alltid samma sak, den lilla fiskestaden och det härliga sommarvädret. Det bästa jag visste var att gå ner till hamnen och mata änderna med bröd. Pappa var lite roligare än jag som bara kastade brödet till änderna, han stoppade in det i näven och ibland när änderna stack in näbben för att gnaga i sig så kunde han nypa fast dem. Mamma tyckte han var dum men jag tyckte det var kul.
Och vi brukade spela fotboll med farfar. Tänka sig att en man som var över 80 år kunde spela fotboll i trädgården med oss ungar. Det var inte lika uppskattat av farmor som av oss, då hon hade en väldigt välskött trädgård med många blommor, bland annat stora vackra pioner. Både en och flera gånger så blev dessa blommor lite kantstötta av att det kom en fotboll flygandes. Och de hade alltid godisskålar runt om i huset. Bakom terrassdörren stod en träskål med Werthers. I rummet med öppna spisen stod en med choklad, eller polkagris. Och i salongen, där stod den skålen jag gillade mest. En vit, hög porslinsskål med Marianne i. Jag älskade Marianne, men det var väldigt avslöjande och inte helt enkelt att gömma om man åt innan maten. Jag var för liten för att lista ut en vinnande strategi som överkom dessa problem. Dels så hade man från köket översikt på skålen, och dels så var det väldigt svårt att trolla bort alla godispapper. Fick skämmandes tömma fickorna på mängder med rödvita papper några gånger.
Men farfar skrattade alltid och smög till mig en Werthers, för det var hans favoriter. Sedan hade jag mina knasiga matvanor som kanske föddes där nere, vi åt alltid fisk en dag. Lax eller röding från Vättern. Jag var ett kräset barn som inte gillade många sorters mat, men jag lärde mig att äta fisk, dock endast om jag fick ett visst tillbehör. Gelé, farmors rödvinbärsgelé. Än idag äter jag helst tillagad fisk med gelé, jag tycker helt enkelt att det är väldigt gott. Men alla andra tyckte jag var knäpp, men stod ut med mig för då åt jag ju i alla fall fisken.
Alla dessa minnen som kommer upp när man tänker på någon som gått bort, är sådant man får hålla fast vid och värdesätta. Jag är glad att jag fick ha mina mor- och farföräldrar kvar under hela min uppväxt, för det har gett mig så mycket. Nu när de börjar gå bort så gäller det att försöka tänka på det som varit bra, det som man kan bära med sig.
Har blivit mycket tankeverksamhet idag. Spenderade mycket tid med att prata med en person som på något vis verkligen drar ut det som ligger gömt djupast, saker jag inte pratat om på väldigt lång tid kom fram igen. Han är otroligt skön att prata med och inger verkligen trygghet, så han snurrade igång kugghjulen i huvudet på mig, och jag har kommit fram till lite saker.
Mitt liv har förändrats väldigt mycket de senaste åren. Till det bättre. Innan jag kom till Stockholm i Augusti 2007 var jag inte alls lika utåtriktad som jag är idag och hade aldrig haft ens en bråkdel av det nätverk jag har idag. Så himla mycket har ändrats. Jag kom till gymnasiet med ett helt blankt papper, ingen visste vem jag var och jag fick börja om helt på nytt. Och jag var växt så det knakar.
Jag var ingen osäker person, men jag var inte i rätt miljö innan jag flyttade. Här finns en större tolerans och den här miljön passar mig mycket bättre. Jag har fått så himla många nära vänner de här åren. Vänner jag vet att jag kommer ha kvar livet ut, de här personerna jag pratar om är så viktiga för mig.
Och för att inte prata om kampsporten. Jag har mina bros att tacka för den. Utan alla de där sommarnätterna då vi satt och tittade på TUF och UFC hade jag aldrig upptäckt MMA. Sporten betyder fruktansvärt mycket för mig. Jag har sportat under i stort sett hela mitt liv, först var det mest långskidor och tennis, sedan ett uppehåll under hela högstadiet, och så började jag gymma under gymnasiet. Sen kom vändningen, när jag för första gången gick ned i Ninjakällaren som nu är som mitt andra hem.
Lukten av instängdhet, svett och liniment som slog emot mig den dagen känns nu betryggande. Alla de människor jag var lite smårädd för är nu mina goda vänner. Alla de gånger jag satt livrädd på tunnelbanan på väg till träningen och ville vända hem har ersatts av en förväntan när jag sitter och väntar på att jag ska komma fram så man ÄNTLIGEN får träna!
Och för att inte tala om alla de kläder som satt bra innan, som nu knakar i sömmarna över ryggen och axlarna. Ingen hit, men det är en konsekvens jag är villig att ta.
Jag är tacksam för allt det som har hänt. Motgångar som medgångar, för utan motgångar blir man inte stark. Det här blev nog lite småspretigt, men det jag vill säga är att jag är tacksam för alla de personer som förgyller min vardag.
Tack till alla er, ni vet vilka ni är. Glöm aldrig bort hur betydelsefulla ni är.
Igår gjorde jag ett ganska viktigt val.
Grattis till mig, idag är det exakt ett år sedan jag för första gången tränade MMA! Därför tänker jag göra en liten årsresumé med enbart tidigare bilder. Enjoy.
Elin “One-year-old” Bladh
Här kommer inlägget jag så länge sagt att jag ska skriva, om MMA och jag, hur det påverkat mig.
Hej!
Jag heter Elin, och jag är uppväxt i norrland men bor just nu i Stockholm. Jag gör huvudsakligen tre saker i mitt liv – festar, pluggar och tränar. De två första skriver jag om i min blogg moii.se, men träningen ska jag skriva om i den här bloggen.
Om du inte redan listat ut det sysslar jag med Mixed Martial Arts, förkortat MMA. Jag påstår inte att jag är särsklit erfaren, jag är en riktig nybörjare! Jag har tränat sen i början på augusti i år, och jag tränar på Berserk MMA på Kungsholmen. Min utveckling ska få plats här i bloggen, men förvänta er inte en supererfaren tävlare.
Men intresset är det inget fel på! Mina killkompisar fick mig mer eller mindre indragen i det här, och nu kikar jag varje dag in på olika forum, nyhetssajter och liknande just eftersom jag är intresserad. Och The Ultimate Fighter sitter jag som förstenad framför, ända tills jag tycker nåt går fel. Då sitter jag inte så stilla längre.
Men jag hoppas ni ska kunna uppskatta den här bloggen, och jag ska försöka få med allt från mina åsikter om nyheter till bilder på mina blåmärken och tankar om träningen.