När min övertalningsförmåga fått min lärare att släppa iväg mig från lektionen i Designmodeller åker jag in till stan. Väl framme sätter jag siktet mot hotell Oden där jag ska träffa Tor Troéng, som just kommit fram med flyg från Umeå. Jag fnissar lite åt ordvitsen om asagudar i mitt huvud, men sopar sen undan den djupt i bakhuvudet och försöker samla mig. Jag väntar i hotellobbyn och bläddrar planlöst i en tidning om bistånd i Burma. Några minuter senare kommer Tor tillsammans med sin coach Gustav Didron. Vi hälsar, och till min tomma mages stora lycka går vi iväg och äter. Målet blir en thai-restaurang.
Efter lite småprat om Superior Challenge sätter jag igång intervjun, som mer blir ett samtal eftersom mitt frågepapper ligger i handväskan under bordet och lyser med sin frånvaro. Gustav retar mig lite om mitt urpsrung i Pulver City (för er som inte är insatta, kallas också Kramfors!).
Tor ska på Superior Challenge 5 möta Rafael Silva, en erfaren grappler från Portugal.
- Det känns riktigt bra, det var länge sen jag mötte en bra grappler. Han verkar duktig på benlås, det är det jag har sett när vi har kollat upp honom. Jag känner faktiskt till honom sen tidigare, jag har sett honom gå en match i Sverige, på gamla EVT där han mötte en kille som heter Kristian Lexell. Han har också mött en svensk kille som heter Martin Lavin, på WUFC (World Ultimate Full Contact). Båda är stockholmare, och jag tror båda förlorade även om matchen mot Lavin var väldigt jämn.
Jag frågar om han är noggrann med att kolla upp sina motståndare innan match.
- Ja, det gör jag alltid, tillsammans med mina coacher. Vi lägger upp en plan på hur jag på bästa sätt ska kunna köra mot den här personen. Det är dumt att inte kolla upp sina motståndare, varför ska man låta bli att göra det? Jag menar, har man en chans att få information om sin motståndare och få reda på saker om honom så är det väl självklart att man tar den informationen. Jag förstår inte poängen med att inte göra det.
Jag tycker att så pass mycket kan hända i en match att man ska förbereda sig ordentligt, och man tar inte sporten på allvar om man inte agerar professionellt och förbereder sig för en match på absolut bästa sätt. Det är inget mandomsprov, det är en idrott.
Hans förberedelse inför matchen har inte utmärkt sig på något speciellt sätt, Tor håller sin träning ganska konstant.
- Jag tränar ungefär tio pass i veckan, skillnaden när jag ska gå match är att passen blir mer matchfokuserade med mer sparring och mer intensiva pass som förbereder en inför match. På morgonen tränar jag ett pass som oftast är styrka, fys, kondition eller intervaller, och på kvällen tränar jag MMA-inriktade pass. De tuffa passen tär också på en mentalt, att återhämta sig efter tunga pass kan vara väldigt jobbigt rent psykiskt, att gå upp nästa dag och göra ännu ett tufft pass är inte alltid det lättaste.
Tor berättar att han har en vinnarskalle och tror på vinst på lördag. Jag frågar om han har några ritualer innan match för att lugna nerverna, han svarar ett tveksamt nej men Gustav klämmer in;
- Han vågar inte säga vad det är han gör innan! Springer naken genom hotellkoridoren och gör ballongdansen!
Tor tar upp tråden igen, och berättar vilken blandning av känslor det är innan han kliver upp i ringen, och vilken ovisshet det innebär att kliva upp där.
- Det räcker med en smäll och sedan kan matchen vara över, tyvärr. Jag har dock börjat gilla känslan innan match nu, känslan av att vara förberedd och att kunna njuta av att gå ut i arenan och upp i ringen. Även timmarna innan och då man värmer upp innan en match så är känslan väldigt skön, lugn och trygg. Jag försöker behålla den harmoniska känslan så långt som möjligt.
Han ger verkligen ett intryck av att vara en väldigt lugn och harmonisk person, men Tor berättar att krigarandan alltid finns där när han är i ringen.
- Jag tror också att det är farligt att släppa efter för känslorna för mycket när man är i ringen, allt är så oförutsägbart att det är bäst att hålla sig kall så länge som man kan. Jag försöker hålla mig kall under invägningen också, den ser jag bara som ett nödvändigt ont på vägen till match.
Jag frågar om hans starka sidor som fighter, och han svarar att han är bra på att ta matchen dit han vill.
- Jag är väldigt allround och har koll både stående och på mark, men min största styrka är att jag kan styra matchen dit jag vill. Vill jag ta den till marken kan jag göra det, vill jag hålla den stående så är den stående. Det tror jag är en viktig del att kunna i MMA, vet jag att jag ska möta en kille som är skitduktig på backen måste jag vara bra på att undvika de ställen där han har fördel. Om han får vara i sina bästa lägen hela tiden kan man förlora mot någon som ändå är sämre än sig själv rent generellt.
Tor är född och uppvuxen i Umeå, och där tränar han på RenYi Fight Camp. Han anser inte att det är en nackdel att komma från Umeå ur MMA-synpunkt eftersom de var väldigt tidiga med MMA-träning i Sverige.
- RenYi började med MMA runt millenieskiftet, och ungefär sen dess har jag också hållit på. Jag började redan när jag var sexton år. De första åren hade jag väl inte så jättestor del i utvecklingen av klubben och träningen. Klubben är stor, vi har runt 100 medlemmar som tränar MMA hos oss och ungefär lika många som tränar thaiboxning. De senaste åren har jag lagt ner väldigt mycket tid och kraft på klubben.
Jiu-jitsu var den första kampsporten Tor kom i kontakt med när han var yngre, och anledningen till att han började med MMA var dels för att det var MMA-utövarna som var bäst på det de gjorde just då, och dels för att han hade kampsportsbakgrund.
- Jag fastnade direkt! I början tränade man kanske inte så hårt utan mest på skoj, sådär två-tre pass i veckan. Morsan var väl inte superförtjust över att se sin son få stryk, men det är nog en ganska naturlig inställning. Nu är hon lite mer avslappnad, men hon har aldrig sett någon av mina matcher live. Min första proffsmatch gick jag i Stockholm… var det 2003? Eller 2004? Jag minns faktiskt inte… Gustav, minns du? Kanske var det 2005? Äsch, jag vet inte. Det finns på nätet!
Steget in i proffskarriär var rent utvecklingsdriv från Tor, han ville möta de som var bäst och vinna över dem, och utvecklas på vägen.
- Jag hade gått en del shootfightingmatcher och några submissionmatcher, och jag ville gå upp en nivå. Jag ville möta de bästa. När jag började tävla var shootfighting det som var det bästa, och då tävlade jag i det. Sen några år senare var de ju de som tävlade i MMA som var bäst i Sverige, då var det ett naturligt steg att ta för att kunna bli bättre.
Tor svarar inte rakt ut på frågan om vad hans mål är, utan han säger lite vagt att han vill se hur långt han kan komma och ge tävlandet en chans. Gustav säger då;
- Äsch, säg som det är! Du vill bli programledare i TV!
- Ja, okej.. Jag vill vika ut mig i Slitz!
Jag får kämpa för att inte sätta nudlarna i halsen när jag skrattar, och undrar hur korkad jag ser ut när jag gör det.
Efter Battle of Botnia II och vinsten mot Matt Thorpe skvallrades det i media om att Tor var på väg att kliva ut ur kampsportssverige och in i internationella sammanhang och UFC.
- Ja, det är ju dit jag vill, det är den största organisationen och det största du kan vara i just nu så självklart är det målet. Konkurrensen är väldigt tuff, och hamnar jag där vill jag vara förberedd på alla plan, mentalt och fysiskt. Dessutom vill jag vara stark i alla fightingaspekter, och sen vill jag kunna hålla mig kvar och verkligen vara där. När man väl är där måste man ju ta det hela ytterligare ett steg för att hålla sig kvar och inte bli utkonkurrerad.
Jag frågar såklart efter drömmotståndare. Tor är tyst en lång stund och Gustav svarar Jenna Jameson åt honom. Tor skrattar men berättar;
- Anderson Silva är ju bäst i världen just nu, och självklart skulle det ascool match. Tänk att få gå upp mot en legend som Silva, det vore hur stort som helst!
Vi kommer in på lite skitsnack om Silva och hans match mot Maia, och jag glömmer lite bort att jag faktiskt ska göra en intervju här. Jag har så trevligt att jag inte ens reagerar när samtalet svävar iväg. Jag kommer på mig själv efter en stund och tar upp tråden igen.
Frågan blir om vad han har för tankar om att flytta på sig för sportens skull. Han svarar att visst skulle det kunna gå, men man måste också trivas och må bra mentalt på stället man är på för att kunna få en bra träning, hur bra de man tränar med än är. Men för utvecklingen kan det vara viktigt att flytta på sig medger han.
- Se bara på Fedor, han sitter i sin grotthåla men får ändå sjukt bra träning för han omger sig med bra folk. Det är dessutom inte bara kampsportsträningen som är viktig, man måste få rätt konditions- och styrketräning för att funka som en fighter. Och den kan man ju få var som helst.
Tor tror inte han skulle få ut någonting av att flytta till Stockholm eller Göteborg för träningens skull. Det enda som faktiskt kan saknas i Umeå enligt Tor ur ren träningssynpunkt är sparringpartners.
- Det blir väldigt mycket att man kör med samma folk, ibland behöver man ju något specifikt, som en kort grappler eller en lång kille som är southpaw, och då kan det vara svårt. Men bra sparring är alltid en bristvara vart du än är i Sverige, alla är i behov av bra sparring.
När jag träffar Tor är det två dagar innan match, och nu ligger fokus på vila och bantning.
- All hårdträning är gjord, den sista tiden innan fighten ser jag bara till att ta det lugnt och fokusera. Bantningen är ju självklart viktig de sista dagarna, man måste se till att kolla av vikten och skära ner på kosten så man klarar viktgränsen. Mest finjusteringar handlar det om de här dagarna, man kan ändå inte träna så hårt när man skär ner på energiintaget.
När vi kommer in på det driver jag vidare på ämnet bantning. I dagarna har det varit mycket tal om nedbantning och om att man borde väga in sig så nära match som möjligt för att undvika att folk bantar, men Tor anser inte att man borde göra på det viset.
- Det är ju inte bra för kroppen att banta, det tar ju väldigt mycket energi. Men det finns inte heller nåt bättre sätt att bli av med vikten på. Även om man sätter invägningen nära match så kommer det finnas folk som bantar ner sig ändå, och då kommer de in i matchen uttorkade och inte återhämtade alls vilket är ännu sämre. Bantningen fyller ändå en funktion, även om prestationen påverkas. Men det blir ju en utmaning också, lyckas man bra med sin bantning så återhämtar man sig snabbt. Det är en konst.
När samtalet om kost ebbar ut har också maten på våra tallrikar nästintill tagit slut, jag stänger av ljudinspelaren och direkt säger Gustav “Äntligen får vi svära igen!” och vi sitter kvar en stund till och småpratar. Det är två trevliga norrlandskillar jag har fått chansen att träffa och luncha med, och plötsligt känns matchen mellan Tor och Silva på lördag lite mer personlig, nu är jag ännu mer mån om att skrika mig hes för att heja fram Tor till vinst. När vi kommer ut från thai-restaurangen skiner solen och jag får veta att det enda viktiga jag missade i skolan var att brandlarmet hade gått igen. En riktigt bra torsdag fick jag.
