Lite inspirerad av min vän Amandas blogg blev jag sugen på att skriva ett inlägg om koppeltvång på hundar.
Jag är en sån där människa som många stör sig på. Och många har fördomar emot. Jag har praktiskt taget alltid min hund lös. Detta eftersom jag har kontroll på henne. Hon går fot brevid mig när jag vill det, oavsett om vi går förbi vilt, andra hundar, katter, människor eller annat spännande. Går jag bland massa folk så går hon fot hela tiden, går jag där det är mindre folk får hon knalla omkring fritt, inom synhåll och hyfsat avstånd. Vad är då hyfsat avstånd? Ja ni vet, använd lite sunt förnuft!
Coolingen i egen hög person!
Varför har folk fördomar mot mig då? Jo, för att jag är snaggad och tatuerad. Och min hund är en blandras med boxer i sig. Hon kan på håll se ut som en sån där farlig kamphund! Så de ser en ung snaggad kille med tatueringar och en (eventuell) kamphund. Och det är ju hemskt och läskigt! Eller det verkade i alla fall en tant tycka igår. Hon var ute och gick med två små svarta luddiga saker, terriers eller pudlar. Jag gick förbi henne med min vovve lös men gående fot. Även om min hund inte springer fram om hon går lös brukar jag jag av respekt kalla in henne så att jag visar att hon går fot och att jag har kontroll. En liten stund senare kommer tanten ifatt mig när jag står och plockar upp hundens bajs.
- Kan du koppla hunden?
- Ja absolut.
- Men gör det då!
- Ja det ska jag, ska bara plocka upp bajset först.
- Ja för min tik här löper och hon kommer börja skälla.
- Det är lugnt, min är också en tik och hon bryr sig inte om att din skäller.
Sen börjar tanten typ mumla och gnälla ganska ohörbart. Jag kopplar min hund, förklarar för tanten att jag inte hör vad hon säger och går iväg medan hennes hund skäller och gör utfall mot min – som inte bryr sig, som vanligt.
Vad vill jag då ha sagt med den här historien? Jo jag har en fundering. Är det okej av tanten att “tvinga” mig att koppla min hund? Jag tycker egentligen inte det. Av good will kopplar jag henne, för att inte oroa den stackars tanten. Men egentligen tycker inte jag att hon ska lägga sig i hur jag hanterar min hund, så länge jag kontrollerar den. Om hon är orolig för att hon inte kan uppfostra och kontrollera sina egna hundar är det väl hennes problem. Eller? Vad tycker ni? Som sagt har jag inga problem med att koppla min hund om någon ber om det, men samtidigt stör jag mig på alla blickar man får när man är ute och går med en lös, men väluppfostrad och lydig, hund.
Varför vill jag inte koppla min hund då? Om vi bortser från det rent bekvämliga skälet att jag slipper hålla i ett koppel handlar det om frihet och kontroll för mig. Min hund ska inte vara en slav som lyder mig för att jag drar henne i halsen, hon ska lyda mig för att jag är hennes flockledare. Om vargar eller vildhundar kunde koppla varandra, tror ni de skulle göra det? Nja. Ändå kan flockledarna kontrollera sina flockmedlemmar. Min hund ska ha ett så pass naturligt liv som möjligt, för det tror jag hon blir lyckligast av. Och ett så fritt liv som möjligt, trots paradoxen att hon egentligen lever som en slav för människans njutnings skull. Men det är en annan diskussion. Jag gillar att se henne löpa fritt, nosa där hon vill, gå där hon vill, leka när hon vill, gå i det tempo hon vill och så vidare. Frihet under ansvar som man så fint säger, så länge hon sköter sig får hon sin frihet. Behöver jag koppel på henne för hennes eller någon annans säkerhets skull har jag naturligtvis det, som på tunnelbanan där hon är lite osäker och ovan exempelvis. Men det är snarare undantag än regel.
Monstret! Eller?
Sen kommer det klassiska argumentet att folk är hundrädda eller inte gillar hundar. So what? Så länge hon inte går fram och nosar eller något sådant skiter jag i det. Jag gillar inte barn. Och skulle teoretiskt sett kunna vara rädd för alkoholister. Inte ber jag folk sätta koppel på sina barn eller alkoholister för det. Man får helt enkelt lära sig leva med det och acceptera det som en del av det samhälle man lever i. Suck it up liksom. Min hund ska inte lida för att andra lider av fobier eller rädslor. Som sagt, med den respekt att hon självklart inte får gå fram till folk och nosa och hälsa utan att jag (och de) tillåter det.
Såatte, istället för att jag bara ska spy ur mig mina tankar här inbjuder jag till lite diskussion. Vad tycker ni? Håller ni med? Inte? Varför? Droppa en kommentar med era tankar!
Mängder av blå morgonrockar. Alla glider runt i samma kläder, dessa blå morgonrockar med vita kanji på. Ingen musik nånstans. Tyst, stilla, slappt och avslappnat. Vissa samtalar lågmält. Här och var hör man ljudet av blöta fötter som “gnisslar” i billiga gummitofflor. Det är dock alla ljud som hörs – samtalen och gnisslande blöta tofflor. En stor pool, men ingen plaskar i den, ingen hoppar ens i utan alla klättrar lydigt och tyst i ned för stegarna. Det är Yasuragi. Ett japanskt spa i Stockholm.
